Efter tre underbara dagar i backarna på Geilo under sportlovet bjöds det till stort med räkor på onsdagskvällens buffé och Yorath var förstås inte sen om att bre sig en mer än rejäl räkmacka...sen gick propparna, ljuset försvann och det blev svartare än alla svarta backar och Joy Division singlar tillsammans.
Svettigare och på skakigare ben än en otränad vasaloppsåkare som överoptimistiskt tagit rygg på eliten fick jag hjälp av M att hitta tillbaka till rum 325 och efter ett par nödvändiga pauser i strategiskt utplacerade fåtöljer och soffor lyckades vi till slut ta oss dit.
I någorlunda säkerhet och i horisontellt läge var det sen bara att invänta den ofrånkomliga slussöppningen och den lät inte vänta på sig allt för länge...alla tänkbara dammluckor öppnades på vid gavel och slussvakt Yorath hade tätare kontakt med varma golvklinkers och kallt porslin än nymanglade lakan och örngott resten av kvällen och natten. Allt medan bilderna av en sorgsen och decimerad familj som återvänder till hemlandet med familjens äldsta i en svart bodybag, fastspänd bredvid skidpåsarna på takräcket, frekvent projicerade insidan av pannbenet.
Natten blev så småningom, efter ett antal våndor och ännu fler vändor, till dag, en strålande sådan förstås, men för undertecknad var det bara att kapitulera, hissa vit flagg och överge sig en gång för alla till matförgiftningsarmeén och deras överstelöjtnant Shrimp. M och tjejmaffian fick avnjuta sista dagen i pistarna på egen hand medan jag låg kvar på rummet med vetskapen om att den missade finaldagen kommer rida mig med kännbar ångest till långt ut på sommaren...minst...
Det sägs att räkor är det enda som är billigare i Norge än i Sverige...det tror fan det!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar