M och jag var nämligen av den uppfattning att ett häckande talgoxepar eller blåmespar eller vad det nu måtte bli självklart skulle få bo ståndsmässigt hemma hos oss, i ett designat hem lagom högt upp i pilträdet med en bedårande utsikt över allmänningen i sydvästligt läge.
Jag hade sett för mig hur jag skulle sitta på altanen med en kopp kaffe och kolla in när nyfikna och djärva fågelungar skulle försöka sig på sina första take-offs från holken för att sedan kraschlanda lite lätt i gräsmattan och hur en småstolt morfar-eller-farfar-eller-vad-det-nu-blir-Yorath fick springa ner för att skydda de små liven mot blodtörstiga attacker från en av våra två katter, Mördarn I och Mördarn II, eller i värsta fall båda samtidigt.
Men icke.
Holken har varit lika tom som en ÖSK-supporters cerebrum sedan den hängdes upp på senvintern i fjol till trots för att några spekulanter vid olika tillfällen har setts inspektera den, men dessa har bara rynkat på näbben och flugit vidare för att kolla in andra, uppenbarligen mer passande, objekt.
Men icke.
Holken har varit lika tom som en ÖSK-supporters cerebrum sedan den hängdes upp på senvintern i fjol till trots för att några spekulanter vid olika tillfällen har setts inspektera den, men dessa har bara rynkat på näbben och flugit vidare för att kolla in andra, uppenbarligen mer passande, objekt.
Men i vintras så dög det minsann, när Yorath flera gånger om dagen, i 25 minusgrader och tre meter djup snö, sprang som en skållad råtta runt i trädgården och fyllde på den ena fågelautomaten efter den andra med solrosfrön, jordnötter, olika fågelfröblandingar och fan vet vad, då var varenda småfågel kompis och det var fullt party varje dag.
Vi får se hur det blir med den saken nästa vinter....
2 kommentarer:
Vem törs bo i ett uppochnedvänt Spöket Laban?
Hehe...det finns ju de som har sansen för uppochnedvända saker...uppochnedvända kors till exempel...
Skicka en kommentar