Historien nedan räddades från en gammal hårdisk som var på väg att kasseras. Den skrevs runt 1998-99 någon gång och låg då, i nätets späda barndom, uppe på en hemsida vars server för länge sedan har brunnit upp eller exploderat eller något i den stilen. Texten är helt och hållet oredigerad och har endast kryddats med lite YouTube godis.
Här följer den fulla och sanna berättelsen om Motor City Madhouse (1989 - 1995), ett obetydligt band för många men viktigare än livet själv för alla inblandade:
En mörk och rufsig höstkväll 1989 hade det engelska pub-rockbandet
Dr.Feelgood, via vad man kan anta otaliga smala, dammiga och krokiga omvägar, tagit sig till Kristinehamn för att spela på "klubben" Ritz.
Bland publiken återfanns den till staden nyinflyttade norrmannen Jarle Strand, som på sitt flyttlass tagit med sig basar och förstärkare han tidigare använt i de Oslo-baserade banden Easter Bunnys och Suicide Pilots, samt den hårtslående infödingen och trummisen Pyri som några år tidigare bankade skiten ur skinnen i hardcore-bandet
Avskum.
I vanliga fall skulle dessa två blyga herrar aldrig börjat att konversera med varann, men då detta inte var någon vanlig afton utan en kväll under stark påverkan av ett oräkneligt antal stora stärka blandat med tonerna av Lee Brilleaux munspel, började de ändå att samspråka med varann vid baren efter konsertens slut, innan rundgången från Dr.Feelgoods gitarrer lagt sig.
Där och då på "klubben" Ritz, såddes de första fröna som senare skulle resultera i skapelsen Motor City Madhouse.
Några dagar senare möttes grabbarna igen i Avskums gamla replokal i Kristinehamns centrum, det vill säga där tre bensinmackar sida vid sida slåss om uppmärksamheten, för att göra sin första repning tillsammans.
Med sig hade Pyri sin kusin Håkan Tyresten som hade spelat gitarr i Avskum och bas i Slaskfittorna och Johan Nääs som arbetade på SAAB men som nu ville börja spela fuzz-gitarr i ett band. Efter några kvällar med ihärdig jammande tyckte grabbarna att det hela började att "ta sig" samtidigt som man kom att sakna någon som kunde ställa sig och sjunga vid den oanvända mikrofonen som stod centralt placerad i replokalens mitt.
För att bota detta problem inviterade man Krister Tångring, som tidigare sjungit i det starkt
Bauhaus- och
Joy Division färgade bandet Kärleksbarn, Tångring tyckte om vad han hörde och bestämde sig direkt för att nappa på det framlagda anbudet om en plats i rampljuset.
Nu var hela sättningen intakt och man beslöt att döpa bandet till Motor City Madhouse efter en låt av Detroit-rockaren
Ted Nugent. Nu var det ingen i bandet som var någon större fan av vad Nugent presterat men man tyckte att namnet lät bra med tanke på hur stadsbilden i Kristinehamn såg ut vid den tidpunkten; en hjord av flottigt lönnfeta ynglingar som i några få ynka kilometer i timmen blockerade all annan trafik i staden med sina EPA-traktorer.
Motor City Madhouse spelade in sin första demo i Audioline Studio, Arvika, september 1990. Tre låtar sattes på band och ingen av de inblandade vill idag minnas hur det lät, men vad man däremot kommer ihåg från den trippen var ett möte med världens starkaste man, Samson, på en kinakrog i centrala Arvika. Den starke blev så imponerad av Motor City Madhouse, till trots för att han inte hört bandet (eller kanske just därför) att han ville ha MCM som backingband när han skulle framföra Love Me Tender vid sitt nästa TV-uppträdande. Nu har inte Samson varit på TV sedan dess, därför har detta hellre aldrig blivit något av. Ett halvår senare gjorde MCM en ny demo, denna gång i Studio Kick!, Karlstad, och när man hörde resultatet började man så smått att smida stora planer på att göra sin första skiva.
Som sagt så gjort. I september 1991 åkte Motor City Madhouse västerut till Oslo för att tillbringa en vecka i Warhouse Studios vid Akerselvens smutsiga brädder. Vid spakerna satt producenten Svein Solberg, trummis och pyrotekniker i band som
Russian AmCar Club och Schweinhund, assisterad av Torgeir Kaasa, som förutom att koka kaffe till Solberg även spelade gitarr i sitt eminenta band Femi Gange. Och till trots för ett brinnande mixerbord, en uppbruten dörr till ett porr-lager i samma byggnad och ett mystiskt försvinnande av en låt som var klar (några vill påstå att sådana incidenter är det analoga helvetet, medan andra, som till exempel inblandade producenter och tekniker, vill försöka sig med att låten aldrig har spelats in...) kunde man ändå åka hem till Sverige med mastertapen till det som skulle pressas och bli mini-LP-n What's Buggin' You, som gavs ut på egna bolaget Tünt Säu Records.
Ödet ville att Tångring stannade kvar i den norska huvudstaden, så direkt efter releasepartyt för What's Buggin' You var det dags att leta efter en ersättare som kunde överta strapatserna vid mikrofonen. Via omvägar fick man då kontakt med Steve Clark, en basketboll-spelande nya zelendare som våren 1992 blev fast medlem i Motor City Madhouse.
Efter ytterligare några demos hämtades MCM i kapp av den nya tiden och man bestämde sig för att lägga sitt nästa alster på Compact Disc (CD).
Nu riktade man sina blickar mot Stockholm och Sveriges dödsmetallmecka Sunlight Studios, där två låtar spelades in under ett par dagar i maj 1993 med Tomas Skogsberg som producent. Tünt Säu Records stod också denna gången bakom utgivningen och till en av låtarna, Wirehead, gjorde man på Bootleg i Oslo en video som visades ett par gånger i
Per Dahlbergs program Hurra! i Sveriges Television.
Motor City Madhouse gjorde under sina levnadsår ett antal livespelningar, både i Norge och Sverige. Två av spelningarna i Oslo filmades och visades på TV-Norge och bandet spelade också på stora scenen under första upplagan av Arvika-Festivalen.
Ett av höjdpunkten för MCM blev förövrigt när de värmde upp för Motörhead i Bergslagshallen, Karlskoga, den 10 december 1994. Denna gig var en så stor kick och ett så kraftigt lyft för Motor City Madhouse att medlemmarna kort tid därefter beslutade att lägga ner bandet.
Lite Kuriosa:
MCM spelade alltid några covers när man var tvungna att göra extranummer. Här är några av de:
1969 : The Stooges
Hersham Boys : Sham 69
Surfin' Bird : The Trashmen
Don't Need Religion : Motörhead
You Really Got Me : Kinks
No Limit : 2Unlimited
Law and Order : Stiff Little Fingers
Nobody's Hero : Stiff Little Fingers
My Generation : The Who
MCM's medlemmar idrottade hårt för att hålla sig i god fysisk form, främst genom att spela fotboll i korplaget Baloobas.
I dag är fortfarande 1/3 av MCM's samtliga tidigare medlemmar fortfarande aktiva vid distpedaler och trummskinn; Pyri och Håkan håller fortfarande koken i Avskum.
Kristendom, Islam, Hinduism, Buddhism, Spiritism eller Asatro är i stort sätt skit samma för Yorath, den ende guden som har dyrkats här i gården är Ulf Ottosson. Det är dock inte det samma som att jag inte respekterar folk som har en tro, de som menar att det finns något mer än det vi kan se och ta på och att anledningen och sättet vi hamnat här är mer komplex och svårförklarlig än det en rodnande mellanstadielärare försöker rita upp på tavlan i en NO lektion inför ett gäng fnittrande elever i femte klass.
