fredag 24 september 2010

En hårfin gräns

I takt med att åren har gått och jag nog på något sätt blivit äldre har jag fått en allt större förkärlek för gamla hederliga engelska pubrock band. Knastriga tolvtummare med band som Dr. Feelgood, The Cannibals, Nine Below Zero, The Inmates, Eddie & The Hot Rods och The Count Bishops snurrar numera med jämna mellanrum under nålen hemma hos Yorath. Så har det inte alltid varit, i mina yngre år stod sig dessa band rätt så platt mot de andra brittiska vildarna, de som enligt mig var på riktigt och som skrämde skiten ur allt och alla med sitt opolerade sound och sin fuck-you attityd. 
Att Joe Strummer innan The Clash hade frontat The 101'ers ansåg jag mest berodde på ett missförstånd från Strummers sida men så var det förstås inte: lägger man ihop två och två så får man fyra och inget annat. Pubrocken är den engelska punkens självklara morsa, där taggiga gitarrer, en sjuhelvetes energi och låtar som gränsar till briljanta popdängor avlöser varann i spår efter spår och på album efter album.
Men gränsen mellan genial briljans och outhärdlig raggarrock eller diagnoserad dement  ålderdomsblues är ofta hårfin; När Dr. Feelgood drar igång See You Later Alligator eller när nåt av banden lirar vad som verkar vara en obligatorisk blues, så seg att stiftet hotar med att stanna i spåren, då är det inte alltid lika kul. Men det som är bra är på sin sida så överjävligt bra att snedsparkarna fort blir förlåtna och då gör det heller inte så mycket att just denna del av min skivsamling nog i stort liknar mycket av det en hardcore raggare från Torsby har i sina hyllor...

Några skivtips:

Eddie & The Hot Rods - Life on The Line
The Cannibals - ...Bone to Pick
The Inmates - First Offence
Nine Below Zero - Third degree
Dr. Feelgood - Down by the Jetty

2 kommentarer:

Micke sa...

jag såg nine below zero på creddiga Hope & Anchor back then!

//Yorath sa...

Ljuvligt Sigge! Kan föreställe mig hur stället var tsunamindränkt i svätt, precis som det var då jag såg Barracudas där -84...