Diary of a Masochist

Jag erkänner, utan omsvep, att det nog bor en aldrig så liten masochist i Yorath. Jag har inte varit klar över detta faktum själv tidigare men det har sakta men säkert gått upp för mig att jag är en jävel på att misshandla mig själv i självplågeriets ädla konst.  Jag behöver tydligen pinas till det yttersta, uppenbarligen måste jag börja dagen med en kopp kaffe och ett outhärdligt lidande och jag gör detta på världens enklaste sätt.

Jag knäpper på P3 på morgonen.

Vid den tiden jag är uppe och kaffet är färdigbryggt ramlar jag rakt in i det som kallas morgonpasset och jag ställer mig alltid frågan varför?

Varenda jävla morgon ställer jag mig samma fråga.

Varför, varför, varför?

Varför sitter jag och lyssnar på tre fruktansvärt flamsiga programledare som inte säger ett vettigt ord eller en genomtänkt mening på tre timmar, där den manliga tredjedelen allt för ofta, dvs hela tiden, gapskrattar rakt ut på ett extremt irriterande och onaturligt sätt, där de tar upp förpubertala ämnen som inte intresserar andra än dom själva, där lyssnarna uppmanas att ringa in bara för att hela tiden avbrytas av någon av de tre programledarna, eller allra helst av alla tre samtidigt, och där en av de mest vedervärdiga låtar som någonsin gjorts; Lovekiller med Darin, verkar vara fastlimmad i skivspelaren?

Har SR och P3 tappat så mycket lyssnare till den kommersiella radion att de känt sig tvungna att själv köra igång reklamradio, fast, än så länge, utan reklam?

Sen efter ett par timmars återhämtning, dyker nästa meningslösa vidrighet upp i högtalarna, Lunchrapporten tar sig ton med en överspeedat kristinehamnare som är för mycket av allt och masochisten viker till slut ner sig och ger plats för överlevaren.

Överlevaren stänger av skiten...