En missad premiär är också en premiär

Ett dygn kvar!

Tjugofyra långsamma timmar skall passera, sedan smäller det på Landskrona IP och en överhängande oro har sedan länge vässat sina tänder och börjat gnaga på Yoraths späda lekamen. Oron kommer sig inte endast av de ofrånkomliga premiärnerverna som alltid gör sig starkt påminda när vinter har övergått i något som liknar vår och det är dags för årets första match, när det är slut på att lattja på en lerig träningsplan och allt som följer efter det att domaren blåser för avspark är inget annat än blodigt allvar upphöjt i tio.

Oron, eller ångesten om man vill, kommer lika mycket av att för första gång sedan 1993 missar undertecknad en premiärmatch med Degerfors IF. Oavsett vad motståndarna hetat, oberoende av vilken division det har handlat om och utan hänsyn till om premiären har förlagts hemma eller borta har jag i sexton år varit på plats i bland annat Stockholm, Göteborg, Borlänge och Falkenberg för att IRL vara närvarande när rövitt inkasserat sina första poäng (Nu är det sällan det har blivit några poäng, men det är en annan historia). 

Dock ej i år.

Vulkanexpressen avgår med destination Landskrona tidigt i morgon bitti och jag säger något som varken jag eller någon i min bekantskapskrets trodde skulle komma ur min mun:

Jag avstår.

Jag stannar hemma.

Jag orkar inte!

Bekvämligheten har övervunnit premiärsuget den här gången. Av olika orsaker. För det första så visas matchen direkt i TV4 och då jag inte är bortskämd med högklassig fotboll på samsungskärmen i mitt vardagsrum känns det faktiskt rätt så lyxigt att få möjligheten att följa DIF från soffan med ett par väl kylda inom räckhåll.

Apropå ett par kalla, där hittar vi den andra och tyngsta orsaken till att premiärsuget inte är lika påträngande som det en gång varit:

Under fjolårets premiärresa passade Sparks, Dvärgen och jag på att fylla kylbagen rejält på väg upp till Botkyrka, rutinerade som vi är ville vi inte riskera att sitta utan flytande proviant på hemresan. Under matchen så var det sedan någon idiot, sannolikt en gravt efterbliven sådan, som gjorde ett allvarligt försök att pricka linjedomaren med ett par halvfulla (!?) ölburkar, en handling så urbota korkad så man häpnar flera gånger om. Tyvärr så var det ingen som såg vem som kastade och tuff som personen ifråga sannolikt inte är, har heller ingen klivit fram och erkänt.

När vi sedan, tyngda av en uddamålsförlust, klev på bussen för att påbörja en seg hemresa var kylbagen den naturliga källan att söka tröst i. Trodde vi. Där hittade vi lika många pilsner som man vanligtvis hittar i en muslimsk moské, det var verkligen soprent, och den var allt annat än tom när vi lämnade den i bussen vid ankomst. Vi var några av de som var först ur och chauffören låste förstås sedan bussen när den var helt tom för resenärer. Jag vågar därför påstå att sannolikheten är rätt stor att det var våra burkar som kastades in på planen under matchen! Är man dum och fräck nog att sno från sina "klubbkamrater" på en supporterresa besitter man även det som krävs för att få för sig att kasta saker efter matchfunktionärer.

Så att tillbringa sammanlagt ca. 20 timmar i en buss där man inte kan lita på vissa individer är inget som frestar...

Ett dygn.

24 timmar.

Sett ett streck mellan tvåan och fyran och det blir till ett önskeresultat på stryktipsets match nr. 13.

2-4!