Dr. Doolittle rycker ut

M och jag hade precis lämnat E18 och på två hjul åkt igenom rondellen då det small till i vindrutan på punton. I backspegeln kunde vi konstatera att en mycket, mycket liten fjäderklätt varelse låg kvar på asfalten bakom oss, till synes livlös och utan några större framtidsutsikter. Vad göra?

M gör en av de mest olagliga U-svängar som någonsin skådats, ut går jag och plockar upp den mörbultade Grönsiskan och känner till min förvåning att fågelns hjärta försöker så gott det kan att hålla i gång. Jag tar med fågeln in i bilen, vi gör en till mycket olaglig U-sväng och vänder grillen hemåt. Hur vida Grönsiskan var skitnöjd med att få åka Fiat för första gången i sitt liv skall vara osagt, men han var vid liv i alla fall, han jobbade hårt på att försöka öppna det vänstra ögat medan det högra såg ut som det hade gått några rundor mot en Mike Tyson i toppform.

Väl hemma så gick Yorath i tanken, steg för steg, genom den grundutbildning han fick som sjukskötare i lumpen: Stabilt sidoläge? Nej, för svårt med vingar och fjädrar och skit, för ostabilt rätt och slätt. Vatten däremot, och luft, det borde vara värt ett försök. Sagt som gjort, in i köket för att fylla en äggkopp (mycket passande) till randen och så ut för att lägga Grönsiskan på rygg i handen och köra mun-till-näbb-metoden för att sedan droppa lite vätska i fågelns mun. Och visst, jag skall inte säga att det tog fart för det tog sin lilla tid, men det gjorde absolut sin verkan, lite sprattel med benen och lite vickning med huvudet sen så fick han sitta och återhämta sig på garageuppfarten i en äggkartong (ännu mer passande) medan vi vaksamt såg till att inte Mördarn I eller Mördarn II kom smygande, för då ville alla återupplivningsförsök vara totalt bortkastade. Till vår stora glädje så lämnade Grönsiskan kartongen efter ungefär en halvtimme, gjorde några trevande skutt på svaga ben över vägen för att sedan flyga upp i en björk där den satt upp emot en kvart innan den flög iväg mot nya äventyr, eller nya vindrutor för den sakens skull...

I fall ni undrar så döpte vi honom till Örjan...