Björkman for president!

Kollade in MF igår, mest för att få mina fördomar bekräftade om att spektaklet är skit och inget annat, men aldrig har jag väl blivit så positivt överraskad. FY FAN VAD BRA DET VAR! Från första anslaget i första låten så förstod man att här var vi med om något historiskt, något revolterande och unikt. Vartenda bidrag visade sig vara en blivande klassiker, långt ifrån det sedvanliga svensson-tråket som annars har varit melodifestivalens kännetecken. Det ena bidraget slog ihjäl det andra med originalitet, nyskapande och klass och Christer Björkman visade att han verkligen har näsa för kvalitet och storstilad underhållning. Glöm Rolling Stones, skippa The Clash och bränn Motörheads skivor på bål för nu har Dilba, Danny och de andra giganterna satt sådana rejält djupa avtryck i musikhistorien att ingen någonsin kommer att kunna närma sig dessa utan att först gå ned på alla fyra och buga djupt i en hämningslös och innerlig hyllning. Yorath kan knappt bärga sig till nästa lördag men även om det knappast kan bli bättre så kan vi ju alltid hoppas att det kan bli nästan lika bra...

Dock vore det kul om Henrik Schyfferts indian Rakade Bävern kunde få göra en aldrig så liten comeback i melodifestivalen, då ett bidrag från den ironiska generationen faktiskt kan lyfta även det redan fulländade...