Oss barnlösa emellan

"Everyone worth knowing knows exactly where they were when they heard Joe Strummer was dead.

I know exactly where I was.

I was sitting in a private room in a private hospital, trying to wank into a cup."

Colin Bateman, Driving Big Davie

Realisation

Svängde mina lurviga inom Akademibokhandeln och bokrean idag och gick ut därifrån med en riktigt tung påse. Inte för att jag köpte på mig en hel hög med reaböcker som kommer att stå olästa och dammiga i bokhyllan ett bra tag. Nej, det fick räcka med två alster från rean i år, men båda är rejäla tegelstenar på över 600 sidor vardera och nog inget man trycker i sig på en helg;

"Redemtion Song, The Definitive Biography of Joe Strummer" av Chris Salewics, tidigare musikjournalist i New Musical Express och "England´s Dreaming" av John Savage som på sin tid skrev för NME´s konkurrenter Sounds och Melody Maker.

Tack för inget, Nöjesfabriken!

Funderar du på att besöka Nöjesfabriken i Karlstad den närmaste tiden och kolla ett band du gillar på nära håll (Läs: Så nära scenen du kan komma)?
Tips från coachen: Gör inte det.
Nöjesfabriken har av någon anledning mobiliserat med en vakstyrka som består av övernitiska hjärndöda gorillor med grava attitydproblem, ett gäng idioter som endast är ute efter att plocka bort personer som gör det som är rätt så vanligt på en konsert, som står framför scenen och diggar.
En näve i luften?
Headbanga?
Poga lite?
Vicka med lilltån i takt med musiken?
Glöm det!
Bete dig inte så på Nöjesfabriken för då kommer övertända Bill och steroidstinna Bull och slänger ut dig! Med huvudet före! Och allra helst vill de köra din axel in i en vägg på vägen ut så att du inte glömmer närkontakten med Bill och Bull i första taget.
Nej, Nöjesfabriken, skippa rockkonserter i framtiden, håll er till taskiga julshower, bowling och lekland.

Dax för Sator!

Gamla hjältar rider igen: Yorath ser mycket fram emot vad jag förväntar mig bli ett kärt återseende med Borlänges genom tiderna största i kväll.
Hoppas bara att de kör I´m Gone från Stereo (1995), en fulländad popdänga i all sin enkelhet och en av få låtar som kan få Yorath att kasta sig ut i en hämningslös dans på vardagsrumsgolvet.

Lyssna själv så förstår ni vad jag menar: http://open.spotify.com/track/0WuLRBa0q9caGVobbIqLsI

Tuffingar!

De tuffaste idrottsmännen är enligt Yorath backhopparna som utan fruktan eller nerver kastar sig utför backar höga som torn för att sedan sväva över 200 meter med skidor på benen.

I videon nedan får vi via hjälmkamera följa med på ett hopp på 192 meter i den nybyggda backen i Vikersund, Norge.

Yorath hade på sin tid ett personligt rekord på 16 meter i en 20 metersbacke, inte så långt kanske men i dag skulle nog det kvalificera till en plats i den svenska landslagstruppen så här inför VM...

Bra Jobbat!

" Biljettblunder kostade 130 000 kr   

                                        

Svenska skidförbundet köpte vip-biljetter till VM i Norge senare i    

månaden. Problemet är att biljetterna inte gällde populära herrstafetten    

utan damernas backhoppning.           

                                        

-Vi gjorde en liten tabbe och beställde fel, säger marknadschefen   

Fredrik Hallstensson till VG.         

                                        

De 50 biljetterna kostade motsvarande  130 000 kronor."

SVT-text

Grattis grabben, du har lyckats!

Ironi någon?

Det förra inlägget var förstås ironiskt, i "bött", och jag hoppas verkligen att ingen tog mig på allvar. För att kompensera eventuella attacker av svårartade hyperneuroakustiska diafragmakontravibrationer bjuder jag på ett klipp av gravt underskattade Eighties Matchbox B-Line Disaster från Brighton, som förövrigt nyss släppt en ny skiva.

Björkman for president!

Kollade in MF igår, mest för att få mina fördomar bekräftade om att spektaklet är skit och inget annat, men aldrig har jag väl blivit så positivt överraskad. FY FAN VAD BRA DET VAR! Från första anslaget i första låten så förstod man att här var vi med om något historiskt, något revolterande och unikt. Vartenda bidrag visade sig vara en blivande klassiker, långt ifrån det sedvanliga svensson-tråket som annars har varit melodifestivalens kännetecken. Det ena bidraget slog ihjäl det andra med originalitet, nyskapande och klass och Christer Björkman visade att han verkligen har näsa för kvalitet och storstilad underhållning. Glöm Rolling Stones, skippa The Clash och bränn Motörheads skivor på bål för nu har Dilba, Danny och de andra giganterna satt sådana rejält djupa avtryck i musikhistorien att ingen någonsin kommer att kunna närma sig dessa utan att först gå ned på alla fyra och buga djupt i en hämningslös och innerlig hyllning. Yorath kan knappt bärga sig till nästa lördag men även om det knappast kan bli bättre så kan vi ju alltid hoppas att det kan bli nästan lika bra...

Dock vore det kul om Henrik Schyfferts indian Rakade Bävern kunde få göra en aldrig så liten comeback i melodifestivalen, då ett bidrag från den ironiska generationen faktiskt kan lyfta även det redan fulländade...